Korpela gubbarna.
Med författarens tillåtelse införes följande berättelse af Juhani Aho ur”Enris” för 1899.
Korpela hade i tiden varit en utgård till det stora Peltola. Årligen drefvos gårdens kor dit på sommarbete. För att förbättra betesmarkerna på Korpela, idkade man också svedjebruk. Till en början måste hemmanet skötas från storgården och därifrån förses med utsäde och andra förnödenheter. Men så småningom arbetade det sig upp till ett riktigt hemman, som födde sig själf på sin egen afkastning. Till slut kunde det t. o. m. betala skatt, och då beslöt baron på Peltola att ersätta fogden med en riktig förvaltare, som gått i jordbruksskola.
Korpela låg dock så aflägset bakom dystra skogar och ödekärr, att förvaltarne oftast vantrifdes där och beständigt måste ersättas med nya. Detta var naturligtvis ej förenligt med baronernas nya odlingsplaner. Korpelahemmanet skötte sig dock lika bra utan förvaltare, ty landbönderna voro ganska intelligenta och kunniga jordbrukare och utvidgade i sakta mak odlingarna så mycket den stenbundna marken och de många kärren och träsken det tilläto.
I åratal hade Korpela nu återigen varit utan förvaltare, då ryktet plötsligt visste berätta, att baron ändtligen beslutit sända dit en ny man. Denne hade visserligen gjort anspråk på en ganska hög lön, men till ersättning lofvat föra ett så mycket bättre regemente. Han hade också förut tjänstgjort som förvaltare påstora herrars utgårdar och försäkrade sig väl veta, huru sådana hemman bäst borde skötas.
Också till Korpela hade ryktet hunnit om den nye herrens ankomst, och man sände häst och vagn och kusk och vägvisare att afhämta honom. Ett par dagar räckte färden; öde voro hedarna, kärren sänka, resan ledsam och enformig. Vägen var nog hård och stenfri, men krokig och backig.
Framme på gården var det sopadt; trapporna och förstugan voro nyss skurade såsom alltid på Korpela och isynnerhet då man väntade rara gäster. Fogden stod vid grinden och förde den nykomne till stugan, dit gårdens alla underhafvande voro uppkallade.
Nyfiket betraktade folket sin nye husbonde och väntade på, hvad han hade att säga, och med hvilka helsningar han skulle komma, ty ryktet hade vetat berätta, att han vore en mycket pratsam herre.
Ståtlig var han, svalde ej orden, och snart fingo gubbarne höra ord och inga visor.
Först talade han om vägen, såsom naturligt är, då man kommer från en resa. Gubbarne väntade, att han skulle tacka dem för den väl underhållna vägen, ty de hade nog gjort sitt bästa hvar och en och svettats med tunga sandlass midt under den varmaste sommartiden, och det fastän deras egna arbeten brådskade. Men i stället fingo de ovett.
— Vägen, som jag kom, är alldeles för lång sade förvaltaren. I ha'n fått lefva här alldeles för länge efter eget behag. Det ser ut, som om ni med flit hade byggt landsvägen så krokig och backig för att få den längre. Därför ser jag mig tvungen att låta er räta ut och förkorta den. Det är baronens vilja, att denna gränsmark skall närmare införlifvas med storgården.
Då gubbarne ej svarade något, fortsatte förvaltaren:
— På Peltola ägorna finnes det, som ni vet, hvarken kullar eller dälder, allt är där plant och vackert, och därför vill jag att kullarna också här jämnas med jorden och dälderna fyllas.
— Jämnas och fyllas ....— mumlade gubbarne, skrapande sig bakom örat, men de hunno ej säga något, innan förvaltaren, vändande sig till sina landbönder och torpare, talade till dem som följer:
— Redan länge har det sports klagomål öfver, att ni lefver här som på egna skattehemman, och betraktar jorden som er egen. Men ni får lof att komma ihåg, att detta hemman med löst och fast är oskiljaktigt förenadt med storgården, och att ni därför måste älska storgårdens vidsträckta ägor lika varmt som denna utgårds små åkertäppor — hvilket ni beklagligtvis hittills ej gjort. För att underlätta detta och för att inskärpa hos er en riktig uppfattning om, hvad er ställning fordrar, ämnar jag företaga en granskning af edra kontrakt och bortstryka alla paragrafer, som ej äro förenliga med storgårdens fördel och dess vardighet.
Och så befallde han stalldrängarne, rättarne och statkarlarne att stiga fram och frågade hvar och en efter hans namn.
Stalldrängen, som tillika tjänstgjorde som kusk och var van att umgås med herrskap, vågade nu på allas vägnar önska förvaltaren välkommen till hans nya syssla och med detsamma uttala den förhoppningen, att herren ej allt för mycket måtte trötta ut de hästar, han här komme att begagna, utan att sedan han ärt känna vägförhållandena här ute, han skulle värdigas åka som det är skick och bruk i landet.
Men härpå svarade förvaltaren med en viss skärpa, att han nog komme att åka, som han blifvit van. Han visste nog, att det endast vore fogden, kuskarne och stalldrängarne, hvilka velat inbilla sig själfva och andra, att farten här ej finge vara den samma som påstorgårdsvägarna. Denna falska föreställning skulle han nog snart taga ifrån dem.
Han vände ryggen åt kusken och kallade fram sina blifvande tjänare, sägande åt hvar och en af dem ett bevingadt ord:
— Hvad är det för märkvärdiga skoplagg du har på fötterna, frågade han en af dem. Jaså, pjäxor! Du får lof att skaffa dig riktiga stöflar, sådana som drängarne påstorgården använda.
— Och du därskall låta skaffa dig nya och mycket, mycket bredare byxor, såsom skick och bruk är öfverallt annorstädes i världen, sade han åt en annan, som var klädd i smala benkläder, sådana man från urminnestider användt där i trakten.
— Skjortan din är alldeles för hvit, sade han åt en tredje. Säg åt gumman din, att en röd skjorta klär dig mycket bättre än en hvit och dessutom är snyggare... och om du vill göra mig en tjänst, så drar du den öfver byxorna.
— Eder alla ville jag till slut göra uppmärksamma på, att vi alla på storgården äro skäggiga karlar, och att det vore mig angenämt, om för helhetsverkans skull, skäggen också här finge frodas i fred.
Äfven några kvinnor hade fått lof att vara närvarande. Vändande sig till dem, där de stodo bakom männen i stugan, sade han sig till fullo uppskatta kvinnans betydelse, då en gård ju ej kunde reda sig dem förutan. Om de gjorde sin plikt, ville han vara deras vän, men om de ginge medskvaller till grannarna och i synnerhet om de talade illa om hans göranden och låtanden, skulle han nog veta stäfja deras tunga, ja, till och med sätta lås för munnen på dem.
Sedan förvaltaren utdelat dessa välbetänkta råd och förmaningar, förklarade han till slut, att, om de noga efterlefdes, skulle han älska alla Korpelabor lika mycket som han älskade Peltolaborna.
Tysta och uppmärksamma hade gubbarne lyssnat till den höge herrens ord, såsom godt skick och bruk är bland bönder. Han sökte gissa sig till deras tankar, men deras ögon voro ogenomträngliga, och uttrycket i de styfva ansiktena sade ej heller någonting.
Först sedan gubbarne aflägsnat sig från stugan, satt sig på gårdsgärdet och tändt sina pipor, uttalade en af dem sin mening om hvad som händt:
— Mycket visste han. Inte en dag har han varit här än, men ändock vet han redan, huru allt borde vara och icke vara.
— En sträng herre är han! suchade han, hvars byxor klandrats.
— Huru skall det nu gå med oss? Funderade en tredje, som skulle skaffa sig ny skjorta.
— Det går väl som det gått förut, yttrade en fjärde. Så långt jag kan minnas, har det vid ombyte af fogdar alltid varit fråga om dessa breda byxor och dessa röda skjortor, men de gamla byxorna och skjortorna hafva vi dockalltid fått behålla, och ingen kommer väl och tager dem af oss nu heller, om vi inte göra det själfva.
— Det får han väl allt vänta på.
— Nå, så får han väl ge sig till tåls då.
Och då Korpelagubbarne ännu en stund suttit och sprakat, stucko de piporna i barmen och troppade af, som om ingenting händt, och som skulle allt blivid det gamla.
Och kanske gubbarne hade lika rätt i denna sin förtröstan som förvaltaren å sin sida var öfvertygad om, att nu skulle det bli ett nytt regemente på Korpela.
Korpi = skog. Pelto = åker.
Dagen 1/1907.
